till morfar

ibland är livet allt bra märkligt. som till exempel just precis nu. den här dagen kom ju på tok för tidigt.

det finns en del saker och personer, som man på ett sätt tar för givna. just för att dessa delar alltid har funnits med, ända sedan barnsben.

men så en dag, försvinner allt ur verkligheten. ersätts till något som kallas minnen.
jag tänker på hjortronsylt. de frusna hjortronen jag alltid ville ha som mina egna, men som du alltid poängterade inför mamma min, att de minsann var till alla i familjen.
kangoskakorna du bakade, som jag egentligen aldrig tyckte om.
bläckpennan med de fyra olika färgerna, som jag som barn alltid lånade av dig och som med jag skrivit dessa ord.
de fina samedockorna jag så gärna ville ha i smyg. men aldrig fick. för att du tyckte för mycket om dom.
att kallas lillpigan. trots mina 21 år. "får morfar kalla dig det?" frågade du jämt. jag log alltid. och sa självklart.
och så du då, morfar. det viktigaste av allt. var tog du vägen?

men kanske är livet inte så märkligt ändå? det bara är. som det är. och som det ska vara också.

jag kommer aldrig kunna bli någon annans lillpiga, och det, det är jag stolt över.
minnena av dig är bland det finaste jag har och saknaden efter dig är stor.