åhhh

justja. läste på min mammas blogg (ja hon har en! så söt är hon)

så skrev hon något om att jag å fredric verkar klara oss utan färskpressad apelsinjuice som hon brukade göra iordning åt oss om morgnarna. och hur smärtsamt det än känns att erkänna detta, så måste jag göra det ändå. ja. vi klarar oss utan det. vi klarar oss utan alltihopet. men hade jag fått välja, hade jag för det första aldrigaldrig velat ha något av min barndom ogjord. ingen del hade jag velat ta bort. och jag hade gärna haft kvar alltihopet tills nu. och hundra år framåt. samma visa varje morgon, varje dag, varje kväll. som när vi brer om varandra. här har jag ingen som brer om mig. och om någon skulle försöka, blir det pannkaka utav det. inte ens pappa kunde bre om mig, mamma. det är bara du. duuu. som när du alltid satt på sängkanten när jag var liten och läste. och så gick vi igenom dagen. vi skulle säga tre plus. nä gud nu börjar jag gråta.

det känns nästan hemskt att jag klarar att göra köttbullar som till på köpet blir identiskt goda med mammas och mormors. det känns inte rätt. på samma gång som det känns helt fantastiskt. kanske är det just precis så det ska vara?

älskar er.

och pappa har nu sålt lägenheten där jag växte upp för att byta den mot något mindre. så. mitt rum. mitt älskade rum. kommer jag aldrig vara i igen. jag hinner inte hem tills flytten...

nu ska jag sova.