orättvist, men också livets gång

jaha, och varför är det just MIN morfar som snart ska dö?
idag när jag var där ensam och hälsade på, frågade jag sköterskan om det blivit något bättre. då svarade hon att det är oförändrat. och då slog det mig. det kommer inte att bli bättre. han blir inte friskare eller piggare, utan tvärtom. hela tiden.

jag hade i alla fall ett fint litet avsked. det var nästan som att jag aldrig ville gå därifrån. och det bästa av allt, var att han kände igen mig. han visste att det var jag som var där och sa farväl. lilla morfar.

nu går snart tåget mot luleå. känns både och att åka hem. jag trivs väldigt bra här och det är skönt och avkopplande. samtidigt har jag ganska mycket att stå i hemma, i och med ansökningen till arbetstillståndet. dessutom är det ju extra "tungt" att vara här nu eftersom det är som det är.

ikväll väntar jobb på luleåkalaset.