dagbok

nu sitter jag hos min granna mormor. vi tittar på allsång på skansen. hon har på sig en sån söt liten blus och en knallrosa kjol med ett vitt läderbälte i midjan. så himla himla gullig är hon.

tidigare var jag förbi hos morfar tillsammans med min kusin jennie. hela tiden har jag fått höra att han inte är sig lik och alla de där sakerna. men att det skulle kännas så som det gjorde när jag klev in där på rummet på sjukhuset trodde jag aldrig.
jag tror inte mina ögon var "normala" en enda stund. men han kände igen mig, det kändes så himla bra. och han sa mitt namn, nästan i alla fall. älskade morfar.
och så försökte han sätta sig upp för att få en kram. och sen kramade han min hand. åååååååååh. det är så svårt att förklara. men det var hur fint som helst.
han är så liten nu, äter ingenting, bara ligger där i fosterställning och tittar eller sover.

han har ju alltid varit morfar för mig. men jag har kanske inte riktigt tänkt att jag skulle reagera såhär. såhär starkt. men så fort jag tänker på att hans tid rinner ut blir jag alldeles tårögd.

jag skulle bara vilja bli kallad lill-pigan en enda gång till.

inatt ska jag sova på hans plats bredvid mormor. tusan va stark man ska vara för att klara av något sånt här. bästa mormor.