dagbok

ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta å le. kommer på mig själv med att vara sådär ständigt glad, lycklig, ni vet, de där sköna känslorna i magen.
och när det allt som oftast känns så, försöker jag hitta fel. kanske är mitt jobb inte bra. kanske är mitt förhållande dåligt. kanske är jag en riktigt slösa som inte kan hålla i pengar. kanske lever jag i någon slags låtsasvärld å blundar för allt som inte är bra.

och sen funderar jag lite till. och inser att allt är på riktigt. jag har det riktigt bra. jag tjänar pengar, jag har en familj som bryr sig om mig, jag har en pojkvän som jag gillar fruktansvärt mycket - vilket också är ömsesidigt. jag mår så fruktansvärt bra.

men, såklart, saknar jag alla i sverige. mamma, pappa, övrig familj å mina få men fina vänner. jag å sean pratade om det igår senast. hur det är, om det känns jobbigt osv.
ibland gör det det. ibland när något bra hänt, vill jag bara ringa mamma direkt å berätta det. eller när det är något jag å sean inte är ense om (alltså mer relations-relaterade saker) vill jag helst av allt bara ringa lina å höra hennes perspektiv på det hela. men. ja. går inte riktigt.

nu är maten klar. puss.