den ofrivilliga ensamheten

jag tycker det är märkligt. varje varje gång jag bokat en resa så hamnar jag på samma ställe. längst bak i kupén, i princip. på ett sånt där säte där man sitter själv. ett ensamt säte, helt enkelt. jag undrar varför? det är ju knappast fullt. det är som att sj känner av att ida axelsson ska boka och automatiskt placerar mig på en plats där jag inte kommer i närheten av någon annan. jag ska börja ta det personligt.

det är samma som när jag åkte buss under gymnasie-tiden. vissa dagar var det absolut fullt när jag skulle åka hem. eller, jag klev på bland de första, men jag visste att bussen skulle bli full så jag flyttade min väska från sätet intill och satte den i knät. jag tänkte ofta på medresenärerna som inte tog bort sina väskor. att det var dumt gjort. lite oförskämt nästan. folk klev på, på de kommande hållplatserna. ingen satte sig bredvid mig. jag försökte le lite snällt, låtsades sova, läsa, ja jag gjorde alla möjliga olika saker. ibland ingenting alls. folk passerade mig, försökte se om det fanns plats ännu längre bak i bussen. de till och med frågade "kan jag sitta här?" där folk hade lämnat kvar sina väskor. ISTÄLLET FÖR ATT VÄLJA DEN LEDIGA FINA FRÄSCHA PLATSEN BREDVID MIG!!!
jag skrev en krönika om detta i engelska b vilket gav mig mvg. så något gott skulle det väl medföra.

resan har hittills gått bra. vi stannade i vännäs en timme ungefär. det kändes ju lite onödigt, vännäs är inget att hurra för.

det finns en tjej i kupén som är ungefär 19 år skulle jag tro, som hela tiden står upp på sitt säte alternativt hänger i hyllan där man ska lägga upp sina väskor eller så jagar hon någon som jag tänker mig är hennes lillebror.

några säten ifrån mig har jag ett gråtande barn.

men inte klagar jag.
eller, är det det jag gör kanske?

det spelar ingen roll. jag mår bra. jag känner mig ganska fin. jag ser fram emot mitt liv den närmsta tiden. jag ska ju leva på västkusten!