att ta kontakt

det är lite roligt ändå, tycker jag. hur folk här i stan tar kontakt. visar uppskattning. flörtar. närmar sig folk. bara konstaterar. ja, ni vet.

här om dagarna då jag var ute och joggade, satt det en gammal a-lagare (ni vet, han som ser ut som en stor brun björn) på en bänk och sa (lagom då jag var påväg att passera) "ja, det är bra att motionerna. jag brukar cykla jag". "ja, men det låter ju bra! fast skippa ölen också du!" ropade jag ett par steg bort.

sen igår såg jag honom sitta längs brännastrand och dricka öl och var nära på att hälsa (det kändes ju nästan som att vi kände varandra), men hejdade mig när det sen slog mig att han absolut inte skulle komma ihåg mig och, ja vi är ju väldigt långt ifrån vänner. men cykeln var med. det kändes åtminstone lite hoppfullt.

idag när jag och mamma var ute på promenad tittade jag in genom en bilruta som precis var påväg att svänga ut från en ruta längs trottoaren. farbrorn, i 75-års-åldern, flörtade med mig (medan frugan svängde ut) på det hederligaste viset. så himla fint var det! jag vart varm i hjärtat. han gjorde en övertydlig blinkning med ögat. åååh. och så log jag snällt mot honom. jag försökte inte själv blinka, för jag kan verkligen inte.

seeen finns det ju en del andra sätt att närma sig folk. påväg tillbaka från prommisen tog vi samma väg genom stan. "åååååååhhh" hörde jag någon rufsig karl säga då jag och mamma gick förbi. (observera att det sitter en dragspels-musikant utanför systembolaget och bidrar till en viss dans-stämning). "jag som bad till gud att någon skulle vilja dansa tango med mig, men ni verkar för upptagna" (johodu, påtok för upptagna för dig vill jag lova).

till sist, på upploppet, hälsade någon "puss och kram och nyp i stjärten" till den äldre utav oss hurtiga två, och tack för att jag blev utan.