att bli nekad

oj vad många gånger jag föreställt mig skriva ett inlägg som handlar om detta.
jag har längtat och önskat så länge nu. i över två år har jag hoppats. och väntat. på att få gå en utbildning som är helt rätt för mig. på alla sätt.

för ett par veckor sedan fick jag ett brev från nordens fotoskola, som sa att jag var en av ungefär femtio andra sökande som får komma på provdagar i slutet på maj. jag kan inte beskriva med ord hur glad jag blev över det beskedet. det betydde att jag var några steg närmre den utbildning jag verkligen vill gå.

under de fyra provdagarna, söndag, måndag, tisdag och onsdag, gav jag allt. jag gjorde mitt bästa. funderade kring temana vi fick, formulerade mina texter, fotograferade, skrev, skrev om, var på intervju, visade mina bilder, svarade på deras frågor med väl motiverade svar. även om jag vet att alla andra som var där är så himla himla duktiga, flera av dom var där för andra och tredje gången, flera hade mycket mer arbetserfarenhet än jag. så lät inte det påverka mig på något negativt sätt, snarare tvärtom. jag tänkte hela tiden att jag har lika stor chans som alla andra. jag ger mitt allt, mitt bästa. det kan räcka.

men igårmorse ringde jag hem till sverige (eftersom jag fortfarande är i kanada) och frågade om resultatet.

jag hade inte kommit in. jag var inte en av de arton som jag så mycket hoppats på att jag var.

de flesta jag pratat med, har hela tiden sagt att "det är klart du kommer in" och "du är så himla duktig, så om du inte kommer in är det något som inte är riktigt rätt" osv osv osv. jag bestämde mig på onsdagen, sista provdagen, att, okej, jag kan inte göra mer nu och jag ska inte tillåta mig att tro någonting alls om detta. men trots det, har jag såklart tagit till mig alla mina vänners ord om mig och mitt fotograferande. det har värmt mig jättemycket och gjort att jag inte fasat inför dagen då brevet skulle komma. jag har istället längtat. föreställt mig mig själv i skrivandes stund. med tusen fjärilar i magen. jag har föreställt mig pappas röst, med gråten i halsen, säga att jag kommit in. jag har föreställt mig skriva på facebook, att jag kommit in. ringt alla mina fina vänner, min bror, mina lärare, joakim roos, thomas wågström och anna von brömssen (som hjälpt mig i urvalsprocessen av bilder) och alla andra och säga att jag är en av de arton. jag ska flytta till huvudstaden.

men det blev inte så. istället måste jag göra tvärtom. säga tvärtom.
och det vet jag knappt hur man gör.

det är klart att jag har tänkt att jag inte kommer in. jag har tänkt, att, jag kan söka nästa år igen. jag kan bo i kanada. testanågot nytt. jobba. och föreställt mig känslan att vara nöjd med det också. att vara helt okej med att jag inte kommit in.
men jag känner inte så nu. inte en dag efter beskedet. det knyter sig i magen varje gång. det är som att någon matar ett slag mot mitt hjärta varje gång jag tänker på att jag inte var tillräcklig. alla dessa frågor jag har. vad jag gjorde för fel, vad som var avgörande, vad någon annan hade som inte jag hade.

men igårmorse, efter att sean åkt iväg för att jobba och jag gråtit mina tårar. satte jag mig upp i sängen och skrev ner lite tankar som kanske kan hjälpa mig att komma över detta.

såhär skrev jag då:
"bara för att jag inte kom in, betyder det inte att jag är dålig. jag - och de saker jag producerar, är bara inte tillräckligt bra.

saker händer av en orsak. kan jag ju hoppas.

att jag inte kom in stänger förvisso en dörr, men jag hoppas att det ger möjlighet till andra dörrar att öppnas.

jag tror inte att jag behöver ett år "för att mogna" eller så, som en del alltid försöker trösta en med då man råkat ut för något som detta. men, jag kanske behöver ett år för att göra något annat än att plugga. foskuera på något annat. det kanske finns ett jobb därute som bara väntar på mig. jag ska försöka hitta det.

det ger mig möjlighet att hälsa på mina nära och kära i södra sverige och norra sverige. och det ger mig möjlighet att vara i kanada (förlåt mor och far!)."

jag grät i en halvtimme. sen fick det vara nog. det ska inte få dra ner mig mer nu. tvärtom.
motgångar gör folk starkare. förhoppningsvis även mig, även om det inte känns så just nu.




det värsta av allt, är att jag inte längtar efter att fotografera längre.