Boden, mitt Boden

Jag måste bara kommentera hur jag känner inför Boden. Staden jag föddes i och vuxit upp i, men som jag nu mer eller mindre lämnat.

Jag kommer ihåg hösten 2007 då jag flyttat till Sunne. I och för sig en mindre plats än Boden, men det var som att det inte spelade någon roll. Jag tycker verkligen om Sunne, dels för att jag träffat så många många människor på skolan där jag går, men också för att det var min första plats på egen hand.
Jag längtade inte tillbaka till själva platsen Boden.
Men sen, när jag kom hem över jul, så kändes det på ett annat sätt. Jag såg Boden med andra ögon. Jag hade fått perspektiv på saker och ting och nu kändes det fint att besöka min hemstad.

Och så känner jag fortfarande. Boden är fint, men för att man ska kunna förstå det, bör man nog vara borta ett tag. Det är så lätt att man blir "hemmablind". Det är som att fotografera i sitt kvarter till exempel. Fruktansvärt svårt att "se" bilder längs en gata man går på varje dag. Bara att komma till en annan gata, plats eller torg, så börjar bilderna ploppa upp mitt framför ögonen på en.

Öh. Vart ville jag komma med det här egentligen?

Jo!
Boden, du finns för alltid i mitt hjärta. Jag gillar dig.

Idag frågade mamma mig hur jag känner angående hennes lägenhet, som inte delas med pappa. Hon frågade om jag ser det som ett hem.
"Ja, ja det gör jag ju, för hemma är ju där du är, mamma".

Är inte jag en perfekt dotter?