Rocko, åh, Rocko

Jag måste bara berätta om mötet i Malmö. Det otroliga mötet.

Lina berättade någon dag innan jag skulle till Malmö, att det med hennes lägenhetsdelare även flyttat in en hund. En rottweiler-hane. Hjälp, tänkte jag instinktivt. Jag hade ju hört både det ena och det andra om denna typ av hundar och fördomsfull som jag är (öh?) föreställde jag mig allt i från skräckscenariot (jag blir uppäten) till lite mindre hemska händelser (mina skor blir uppätna).

Väl framme i lägenheten kommer en ganska liten Rocko fram och hälsar på mig och hoppar sen vidare ut i köket.
Jaha, var det där rottweilern?

Han var det vackraste jag skådat i hundväg. Han känns som på ett djupare plan än alla andra småkorkade hundar som jag stött på. Nej, Rocko, han är fascinerad av skuggor. Han kan stå och titta mot en vägg med skuggor ett bra tag, bara titta titta. Han har ett tålamod som inte många har. Han dregglar inte särskilt mycket och när han väl gör det är det inte särskilt äckligt. Han leker med sig själv. Han luktar gott. Och det finaste av allt, och det var här jag kände att vi fick sådan bra kontakt, det var när han gång på gång, när jag satt på golvet, kom och satte sig i mitt knä. Åh. Rocko, varför är du inte min?

Med kärlek
Din nyfunna vän, Ida